Jag vill börja med att be om ursäkt. Kanske mest be om ursäkt till mig själv, jag hade precis lyckats med att hålla Kaninzoonen igång med nya inlägg regelbundet. Men allt gick åt skogen den 13 Juli.

Detta var dagen Blossa skulle kastreras (hennes kastrering får ett eget inlägg senare) och jag hade ringt och bett om att de skulle ta en snabb titt på Pepzi samtigt. Jag har nämnligen varit orolig över att han kissar i sin päls, oavsett hur mycket jag klippt ner honom så var ändå insida lår, svans och all päls runt hans penis nerkissad.

Jag rådfrågade i facebook grupper och skickade bilder till min veterinärklinik och undrade vad det kunde bero på.

Jag kom inte fram till något vettigt, de flesta (även kliniken) trodde att det berodde på hans långa päls, men den är ju nerklippt?

Hur som ville jag ändå att en veterinär skulle kika på Pepzi. Jag fick en tid samtidigt som Blossa skulle lämnas för kastrering vilket var väldigt lättsamt. Men jag fick förbereda mig på att eventuellt söva Pepzi för att kunna raka honom kort...Eh va? Söva en frisk kanin för att raka honom? Något jag skulle kunna göra själv hemma, nej tack. 

Men jag åkte ändå in, vill jag inte söva ner honom i onödan så får vet heller inte göra det.

Nu till själva mötet med veterinären, någon som får magen på mig att vändas så fort jag tänker tillbaka på det. Jag skulle kalla detta: värsta dagen i mitt liv.

Jag var optimistiskt, jag vart tilldelad den veterinär jag litade mest på. Regina var ingen kaninspecialist, men hon har tillräckligt med kunskap. 

Vi satte oss i ett undersökningsrum, jag, veterinären, Pepzi och Blossa. Jag lyfte ut Peppen ur transportburen och visade Regina hans nerkissade päls. Hon klämde och kände kring könet på honom och fastställde att det var något som var väldigt galet. "Det är alldeles stenhårt här precis bakom penis, det måste vara en JÄTTESTOR sten"

Detta var inga goda nyheter, men jag antog att det måste kunna åtgärdas, kosta vad det kosta vill.

"Men man kan ju inte hålla på att operera här kring penis, det går ju inte"

-Nä (Det kan ja väl tänka mig med att blodkärl, nerver och det tunna urinröret.)

"Jahapp....Då får du åka hem med en kanin mindre idag"

Min lilla bäbis vart bortförd av veterinären. Jag fick aldrig säga hejdå....Inte fick jag pussa på honom en sista gång. Inte fick han äta en sista pellets som han var så galen i. Inte fick jag vara med honom under hans sista minuter i livet, försiktigt smeka honom på pannan in i det sista.

Jag fick inte ens frågan. Veterinären som jag höjt till skyarna frågade inte om jag ville vara med min bästa vän när han tog sina sista andetag.

Jag var i sådan fruktansvärd chock...Jag hade ju massor av år kvar med Pepzi...Eller hur? Jag kunde inte ens förmå mig att öppna munnen och kräva att få säga adjö. Jag ångrar mig. 

Jag kunde inte ens fälla en tår innanför klinikens väggar, jag skrev på alla papper om avlivningen och stormade ut.

Så snart dörren gick i lås grät jag tills dagen var slut. Ett litet uppehåll gjorde jag då jag åkte tillbaka till denna mardröm och hämtade Blossa. Och Pepzis kropp. 

Urinstenen som tagit livet av min underbara Pepzi fick jag i en liten påse. Den var enormt stor, större än enorm.

Vad gjorde jag för fel? Vart gick det snett? Dagen jag tog hem Pepzi från djurmagazinet lovade jag honom att jag skulle ta hand om honom, för alltid. Aldrig har jag tidigare mött en kanin som levt sitt liv med sådan glädje, Pepzi njöt av varenda dag i livet. Kanske visste han att han inte skulle få lika lång tid på jorden som andra?

Veterinären sa att Pepzi hade tur....TUR?! Att ha en sådan uppmärksam matte som upptäckte att något var galet, jo visst en urinsten stor som en spelkula är ju svår att missa. Den måste ha gjort fruktansvärt ont...Ändå gjorde han glädjeskutt och krumsprång dagen innan veterinärbesöket.

Detta inlägg blev aningen rörigt och hoppigt men vet att jag inte kunde hålla mina ögon torra, att beskriva händelsen i detalj är som att uppleva denna hemska dag om igen. Jag har även skippat en del detaljer om veterinärens obryddhet om Pepzis avlivning. 

"Du får åka hem med en hund mindre idag" Dessa ord kommer aldrig en veterinär säga till en hundägare, hela stan skulle bojkotta den kliniken.

"Du får åka hem med ett oviktigt djur mindre idag" Det var det veterinären sa till mig...Och ingen bryr sig.

Jag kommer aldrig att älska något djur mer än den kaninen, det ska gudarna veta....Men ingen bryr sig.

Vad kan jag nu göra mer än att säga: Förlåt mig Pepzi för att jag inte fanns där för dig, förlåt för att jag inte åkte in tidigare...Då hade du kanske fått skutta på än idag. 

'My heart has joined the thousand for my friend stopped running today'

-Watership downs

Den dagen miste både jag och Blossa en nära vän

Vila i frid älskade Pepzi, tack för den korta tid jag fick med dig  

Så här mycket kiss i pälsen är inte normalt...Även för en långhårig kanin

Detta är urinstenen han hade, den är vidrigt enorm och det är ett under att stackarns Pepzi ens kunde kissa. Storleken på stenen får mig som djurägare verkligen att må dåligt, bara tanken på att hans urinblåsa var en tickande bomb och när som helst skulle kunna sprincka och urinförgifta honom.

Älskar dig #FearlessPepzi

Har tyvärr väldigt tråkiga nyhter berätta men det är bäst att jag tar allt ifrån början.

Znurran fick i somras åka in till veterinären då hon varit snorig och nyst mycket förra vintern, hon blev dock bättre under sommaren och veterinären tyckte att jag inte skulle oroa mig för lunginflammation utan att det var dammet från lagården som ställde till det för Znurran under vintern.

Lättad åkte jag hem igen och bestämmde att Zilla och Znurran fick bo i en stor box i stallet under vintern, där det inte är lika dammigt. Dock sluade inte Znurran att nysa och snora, dessutom började hon och Zilla slåss något så fruktansvärt att jag blev tvungen dela av boxen för att sära på dem.

Nu efter nyår fick det vara nog! Znurran blev plötsligt värre, kraftiga nysningar, ansträngdandning och minskad aptit. Jag ilade in till veterinären och fick då bekräftat vad jag fasat för så länge: Lunginflammation. Znurran hade fått nedsatt immunförsvar pga återfall av mjällkvalster samt stress av Zilla (Znurran hade troligen hoppat in till Zilla och blivit ordentligt biten). Som med alla andra djur får kaniner lättare att få sekundära sjukdomar pga nedsattimmunförsvar, dvs de blir mer mottagliga för sjukdomar. I detta fallet hade Znurrans mycoplasma (en microorgansim som räknas tillhöra kaninens normala flora) börjat föröka sig i alldeles för stoa mängder så att de satte sig på hennes luftvägar och bröt ut orentligt då hennes immunförsvar inte räckte till.

Mycoplasma (vanligt hos råttor) är mycket svårt att bota då man inte kan avlägsna all mycoplasma utan bara minska antalet med hjälp av stark antibiotika. Men trots behandling med antibiotika i 14 dagar sa veterinären att det inte var säkert att det vart bättre, det är mycket vanligt att mycoplasman återkommer och man måste göra upprepade behandlingar.

Detta känndes inte riktigt schysst mot Znurran att låta henne äta stark antibiotika och göra upprepade veterinärbesök i resten av hennes liv, så jag besluade att hon fick somna in där och då.

Jag var närvarande under hela processen och trots att det var oerhört svårt och jag faktiskt var ganska rädd så gick allting bra och jag satt vid hennes sida och strök henne över huvuden hela tiden ända tills hon var borta.

Så den 4 Januari 2017 fick jag åka hem utan mitt lilla gryn.

Men hon har inte längre ont eller svårt att andas och får skutta vidare på de gröna ängarna med hennes far