Har tyvärr väldigt tråkiga nyhter berätta men det är bäst att jag tar allt ifrån början.

Znurran fick i somras åka in till veterinären då hon varit snorig och nyst mycket förra vintern, hon blev dock bättre under sommaren och veterinären tyckte att jag inte skulle oroa mig för lunginflammation utan att det var dammet från lagården som ställde till det för Znurran under vintern.

Lättad åkte jag hem igen och bestämmde att Zilla och Znurran fick bo i en stor box i stallet under vintern, där det inte är lika dammigt. Dock sluade inte Znurran att nysa och snora, dessutom började hon och Zilla slåss något så fruktansvärt att jag blev tvungen dela av boxen för att sära på dem.

Nu efter nyår fick det vara nog! Znurran blev plötsligt värre, kraftiga nysningar, ansträngdandning och minskad aptit. Jag ilade in till veterinären och fick då bekräftat vad jag fasat för så länge: Lunginflammation. Znurran hade fått nedsatt immunförsvar pga återfall av mjällkvalster samt stress av Zilla (Znurran hade troligen hoppat in till Zilla och blivit ordentligt biten). Som med alla andra djur får kaniner lättare att få sekundära sjukdomar pga nedsattimmunförsvar, dvs de blir mer mottagliga för sjukdomar. I detta fallet hade Znurrans mycoplasma (en microorgansim som räknas tillhöra kaninens normala flora) börjat föröka sig i alldeles för stoa mängder så att de satte sig på hennes luftvägar och bröt ut orentligt då hennes immunförsvar inte räckte till.

Mycoplasma (vanligt hos råttor) är mycket svårt att bota då man inte kan avlägsna all mycoplasma utan bara minska antalet med hjälp av stark antibiotika. Men trots behandling med antibiotika i 14 dagar sa veterinären att det inte var säkert att det vart bättre, det är mycket vanligt att mycoplasman återkommer och man måste göra upprepade behandlingar.

Detta känndes inte riktigt schysst mot Znurran att låta henne äta stark antibiotika och göra upprepade veterinärbesök i resten av hennes liv, så jag besluade att hon fick somna in där och då.

Jag var närvarande under hela processen och trots att det var oerhört svårt och jag faktiskt var ganska rädd så gick allting bra och jag satt vid hennes sida och strök henne över huvuden hela tiden ända tills hon var borta.

Så den 4 Januari 2017 fick jag åka hem utan mitt lilla gryn.

Men hon har inte längre ont eller svårt att andas och får skutta vidare på de gröna ängarna med hennes far